Är det Jag eller Demokratin som ska rädda klimatet?
Det är en fråga som återkommer i diskussionerna. Alla klimatkunniga är överens om att vi i stort sett måste sluta bränna olja och kol, dvs sluta köra bensin- och dieselbilar. Vi måste också minska vårt köttätande drastiskt, typ äta en gång i veckan högst. Slutligen måste vi nog också få slut på nöjesshopping och bara handla det vi verkligen behöver, inklusive utlandsresor. Hur ska vi nå dit? Det finns flera alternativ:
1. Alla medborgare måste förstå växthuseffekten och hur de själva kan bidra till att minska utsläppen av klimatgaser. Greta använder den taktiken. Hon hänvisar till forskningen och vill att vi ska dra slutsatser av den. Nackdelen är att det tar väldigt lång tid att övertyga alla och att det ibland blir för stort fokus på den enskilde. En står och diskar plastpåsar medan andra obekymrat flyger kors och tvärs över jorden.
2. Eftersom nästan alla världens länder och ledare enats i Parisavtalet om vad som krävs så är det bara att köra på. Vi förbjuder bensinbilar och import av kött, alternativt höja skatter och avgifter så mycket att det får effekt på klimatet. Folk vänjer sig. Väldigt ofta drabbas de fattigaste mest, det är impopulärt och leder till Gula västar, Sverigedemokrater och andra otrevliga uppror mot makten.
3. Den snälla makten som ger bidrag till solceller och elbilar och sprider recept på vegetariska rätter. Här finns också utsläppsrätter och andra krångliga system som inte drabbar folk direkt men som ändå kan vara effektiva, särskilt mot industrin.
Som en god socialdemokrat tror jag förstås på kompromisser. Klimatet har en effekt på allas vår vardag, så många som möjligt måste ta aktiv ställning, titta på el- eller gasbil på allvar, se över sina mat- och resvanor. Folkligt stöd behövs också för att vi ska få majoritet för alternativ 3. Det krävs insatser från det allmänna, lagar och regler måste ändras så vi agerar på ett sätt som är hållbart.
Alternativ 2 ska användas i minsta möjliga mån, men i sista hand får vi nog förbjuda felaktiga beteenden.
I Eskilstuna menar jag att en majoritet i kommunen sedan många år drivit alternativ 3 och kommit långt på väg, men det är ettan som vi bör fokusera på härnäst. Hur når vi de bilälskande, köttätande eskilstunaborna? Vi gör det i alla fall inte inifrån stadshuset. Möten, samtal, exempel, aktioner, studiecirklar, artiklar... gammal hederlig demokratisk metod. Jag tänker ibland på Gunnar Sträng som cyklade runt med en unikabox på pakethållaren och värvade medlemmar i Lantarbetareförbundet. Det tog sin tid, men sen var statarna borta från Sörmland.
Ja, ja, Facebook också och en eller annan blogg, men efter den här coronan tror jag folk mer än nånsin längar efter irl (möten på riktigt)
Anna J
Kommentarer
Skicka en kommentar