Kärleksbrev till Vita Blixten

Jag har cyklat i hela mitt liv. Min första cykel var en blå Monark som jag ärvde av min kusin Jens. Sedan några år tillbaka är det Vita Blixten (White Lightning låter lite coolare) som tar mig fram på Eskilstuna gator, en stadig svensk tantcykel av märket Skeppshult. Den har blivit stulen en gång, men kom tillbaka tack vare en medborgare i ordets rätta bemärkelse.

Cykel är frihet. Blixten tar mig fram överallt när jag vill och den går ända fram till dörren. Ingen plåtlåda att tanka, att parkera och betala för, inga busstider att passa. Med två cykelkorgar klarar jag det mesta av familjens dagliga behov.
Cykel ger kontakt med väder och vind. Jag ser tussilagon komma i dikena och vet vartifrån vindarna blåser. I år vet jag förvisso också att något otäckt händer med vårt klimat eftersom det är första gången på 70 år som inte snö och is fått mig att ställa undan cykeln i december - februari.

I 30 år har jag cyklat till och från jobbet i centrum. Som mest till och från Skogstorp, en bra motionstripp på nästan 1,5 mil per dag inklusive Medbacken med ständig motvind. Jag kan konstatera att Eskilstuna är en bra cykelstad, nästan aldrig behöver jag trängas med bilar, men buller och avgaser får en stå ut med.
En bra cykel kostar en slant, men det rör sig om några hundradelar av vad en bil kostar. Underhållet är litet, särskilt om man klarar att pumpa däck, byta batteri i lyset och olja den en gång om året.
Viktigast av allt - jag tär inte på jordens resurser. 300 miljoner år gammal skog i form av olja eller naturgas får ligga kvar i underjorden där den ska vara. Och när andra klagar på bilköer och dyra parkeringsplatser glider jag fram i sol och medvind.

Nu till min stora fråga - Varför är vi inte fler som cyklar?
Jag har faktiskt svårt att förstå varför inte fler cyklar. Billigt, enkelt, hälsosamt och klimatsmart. Statistiken säger att de flesta bilresor bara är några kilometer. OK att barnfamiljer eller skröpliga åldringar tar bilen, men alla andra?
Tyvärr visar siffrorna i Eskilstuna att cyklingen minskar eller står stilla. Hur kan det vara möjligt? Kommunens satsningar på cykelbanor och cykelparkeringar ligger på hälften av vad jämförbart stora kommuner satsar (ca 150 kronor per innevånare och år mot 300 kr)

Bilåkandet ökar däremot sakta men säkert med ungefär en procent om året i stan. Inflyttning står för en del av detta, men även inflyttade kan ju cykla.
Jag är beredd att donera ett sadelskydd till den som kommer med bästa förslag till hur vi ska få fler att cykla och därmed rädda klimatet! Kom igen!
Anna