ESKILSTUNA och KLIMAT

  Kör i 110 på E4. Plötsligt slår det mig att jag forsar fram med sol i tanken. Denna generösa himlakropp skänker ljus, värme och energi i sånt överskott att vårt radhustak bär mig fram i hög hastighet. Nog är det mänskligt framåtskridande att vi lyckats ta tillvara denna gåva från ovan! Lite nervöst är det allt. "Soltorsk" är lite mer ödesdigert än soppatorsk. Vi kör regelbundet 45 mil till västkusten eller Bleking så vi har väntat länge på ett batteri som tar oss ner på en laddning. Vår Zoe lovar 39 mil, så det borde vara möjligt, men motorväg är en annan sak än stadskörning. Vi lär oss snabbt att om vi kör 90 så går det mycket mindre batteri än om vi kör 110. Då är räckvidden mindre. Vi startar med hundra procent ren solel från vårt radhustak. Premiärturen tar vi det extra försiktigt och stannar redan efter 20 mil vid Pizza hut i Mjölby. Samma sorts app som vi använde förra gången. Medan vi tuggar snabbmat får bilen påfyllning av sol, vind och vatten. Det tar en halvtimme ...

  Äntligen står hon på uppfarten! Vi kallar henne Ella efter Anders mamma. Att köra är en njutning och nu är Jonas på plats för att montera laddboxen så vi kan tanka med eget bränsle! Det är en dröm som går i uppfyllelse. Solceller har vi haft på taket i tre - fyra år. De producerar troget ungefär hälften av vår el. Det vi inte använder själva pytsar vi ut till grannarna. Bara det är en enorm tillfredställelse, som MSB säger "att vara en del av lösningen, inte av problemet". Här i Skogsängen är vi ett litet kluster av solcellsproducenter. Vi är fem villaägare i kvarteret och i sommar har Vilsta sporthotell satt upp celler på hela taket. Heja Göran! (som inte gör något som inte är lönsamt) Sverige är på efterkälken, men i Klimatklubben ordnar vi "solscellsfika" och bjuder in grannarna. Framöver tänkte vi bjuda in intresserade bostadsrättsföreningar också. Det finns bra exempel att visa upp. Men nu tar vi nästa steg, vi laddar bilen med egenproducerad el. I fortsättni...